090827 - sorg och tårar
Föreläsningarna idag har handlat om vård i livets slutskede. Den palliativa vården som innebär symtomlindring.
Alla "hårdfakta" runt det här ämnet gick ju ganska bra att ha undervisning om. Men sen på em så skulle vi se en film om en sjuksköterska som jobbade på ett hospice där vården gick ut på just detta, symtomlindrande för döende personer.
Det kvittar hur mycket man stålsätter sig inför en sådan film, det kommer en punkt då man grinar ändå.
Vid ett tillfälle sitter ett barnbarn till en sjuk kvinna och berättar allt han kunde göra med farmor när hon varit frisk men som de nu aldrig mer kunde göra. Han berättade också att han varje dag skyndade sig till sin farmor på detta hospice för det kunde vara sista gången han träffade henne. Killen var så införstådd med vad som skulle hända och tog verkligen tillvara på livet, det som är just NU. Inte var han gammal heller, 12 kanske.
Jag fixar inte att se barn i utsatta situationer. Särskilt inte pojkar. Då gråter jag direkt. Och det tror jag är så för att jag har egna pojkar.
Det andra tillfället som gråten kom var när en kvinna stod på tröskeln till evigheten. Helt igenom filmen hade hon varit pigg och skojfrisk men hade nu plötsligt blivit sämre. Mycket sämre. Hon hade någon sorts dödsångest eller vad man ska kalla det. Hon skulle upp ur sängen, hon skulle sitta i en stol, hon ville lägga sig och sitta upp och så höll det på. Det var som att kroppen gjorde uppror mot det hemska som skedde med henne, cancern. Det var troligtvis hennes sista dag i livet för sedan visade de henne ligga i ett fint rum med tända ljus och blommor i handen.
Det var så fullkomligt sorgligt! Och jag hörde massor av tjejer i klassen som grät och snyftade och då kan man inte hålla emot. Går inte!
När pappa dog berättade mamma för mig att läkaren ringde och talade om vad som skett. Pappa hade tydligen blivit så där som kvinnan på filmen, orolig och rastlös. Ångestkänslor.
Detta hade jag i huvudet när jag såg filmen.
Hur pappa var de sista minuterna på vår jord den 24:e januari 2005.
Lilla lilla pappa, jag älskar dig ♥
Alla "hårdfakta" runt det här ämnet gick ju ganska bra att ha undervisning om. Men sen på em så skulle vi se en film om en sjuksköterska som jobbade på ett hospice där vården gick ut på just detta, symtomlindrande för döende personer.
Det kvittar hur mycket man stålsätter sig inför en sådan film, det kommer en punkt då man grinar ändå.
Vid ett tillfälle sitter ett barnbarn till en sjuk kvinna och berättar allt han kunde göra med farmor när hon varit frisk men som de nu aldrig mer kunde göra. Han berättade också att han varje dag skyndade sig till sin farmor på detta hospice för det kunde vara sista gången han träffade henne. Killen var så införstådd med vad som skulle hända och tog verkligen tillvara på livet, det som är just NU. Inte var han gammal heller, 12 kanske.
Jag fixar inte att se barn i utsatta situationer. Särskilt inte pojkar. Då gråter jag direkt. Och det tror jag är så för att jag har egna pojkar.
Det andra tillfället som gråten kom var när en kvinna stod på tröskeln till evigheten. Helt igenom filmen hade hon varit pigg och skojfrisk men hade nu plötsligt blivit sämre. Mycket sämre. Hon hade någon sorts dödsångest eller vad man ska kalla det. Hon skulle upp ur sängen, hon skulle sitta i en stol, hon ville lägga sig och sitta upp och så höll det på. Det var som att kroppen gjorde uppror mot det hemska som skedde med henne, cancern. Det var troligtvis hennes sista dag i livet för sedan visade de henne ligga i ett fint rum med tända ljus och blommor i handen.
Det var så fullkomligt sorgligt! Och jag hörde massor av tjejer i klassen som grät och snyftade och då kan man inte hålla emot. Går inte!
När pappa dog berättade mamma för mig att läkaren ringde och talade om vad som skett. Pappa hade tydligen blivit så där som kvinnan på filmen, orolig och rastlös. Ångestkänslor.
Detta hade jag i huvudet när jag såg filmen.
Hur pappa var de sista minuterna på vår jord den 24:e januari 2005.
Lilla lilla pappa, jag älskar dig ♥
Kommentarer
Postat av: Lovisa
Kram på dig vännen! Håller med om att det var tufft!
Hade hela tiden mina anhöriga i åtanke också..
Trackback
