passion, musik och brinnande eld
Igår var jag på ett dubbeldop. Ett syskonpar som döptes. Underbara barn ♥
Jag hade fått äran att framföra en sång "Himlen måste sakna en ängel", och enligt mig själv gick det jättebra. Killen som spelade piano var helt suverän att samarbeta med så det var ingen som helst konst att fixa till det snyggt.
På kvällen hade den killen och några av hans vänner en Earth Hour konsert i svenska kyrkan. Bara stearinljus och helt underbar sång och musik. Toner från hjärtan med brinnande längtan efter något mer. Ja det var magiskt och det hade kunnat fått fortsätta i evinnerlighet. En perfekt harmoni med piano, gitarr, stämsång, solosång, folkvisor, pop och rock. With or without you fick avsluta och det är ju bara klockrent! Man allt gott har ett slut och så även den kvällen..
När jag kom hem kollade jag på dopfilmen och allt är verkligen jättebra, utom.... Jag. Sångmässigt inget fel. Men jag kan börja grina när jag ser mig själv. Det går inte beskriva det hemska, svarta som väller upp inom mig när jag ser hur jag ser ut. Jag skäms verkligen från mitt innersta väsen och kan inte förstå hur jag kan vara så dum som tror att jag kan för det första hitta kläder som sitter snyggt och som för det andra hitta käder som inte får mig att se ut som en padda. Jag har så fruktansvärt dåligt självförtroende vad gäller mitt utseende och det där framträdandet gjorde det inte bättre. Jag hatar verkligen mig själv. Det är sant. Och det är tragiskt. Många gånger vill jag bara ta en kökskniv och skära bort allt det som jag hatar. Bort bort bort! Bort från mig och mitt liv!
Jag vill så gärna tro att min personlighet väger upp allt det fula hos mig men just nu hjälper inget. Jag önskar jag hade en passion i mitt inre som kunde ta bort allt det som jag inte vill vara. Jag trodde jag hade det, men det är som om benen blivit bortslagna efter att jag såg den där hemska, vidriga filmsnutten. Det handlar om 3-4 minuter på film, men snälla, jag såg ju ut så där hela dagen igår. Jag är en pinsam människa.
Hur kan någon vilja umgås med mig? Kärleken har tagit slut och allt har blivit ett ökenlandskap.
Jag hade fått äran att framföra en sång "Himlen måste sakna en ängel", och enligt mig själv gick det jättebra. Killen som spelade piano var helt suverän att samarbeta med så det var ingen som helst konst att fixa till det snyggt.
På kvällen hade den killen och några av hans vänner en Earth Hour konsert i svenska kyrkan. Bara stearinljus och helt underbar sång och musik. Toner från hjärtan med brinnande längtan efter något mer. Ja det var magiskt och det hade kunnat fått fortsätta i evinnerlighet. En perfekt harmoni med piano, gitarr, stämsång, solosång, folkvisor, pop och rock. With or without you fick avsluta och det är ju bara klockrent! Man allt gott har ett slut och så även den kvällen..
När jag kom hem kollade jag på dopfilmen och allt är verkligen jättebra, utom.... Jag. Sångmässigt inget fel. Men jag kan börja grina när jag ser mig själv. Det går inte beskriva det hemska, svarta som väller upp inom mig när jag ser hur jag ser ut. Jag skäms verkligen från mitt innersta väsen och kan inte förstå hur jag kan vara så dum som tror att jag kan för det första hitta kläder som sitter snyggt och som för det andra hitta käder som inte får mig att se ut som en padda. Jag har så fruktansvärt dåligt självförtroende vad gäller mitt utseende och det där framträdandet gjorde det inte bättre. Jag hatar verkligen mig själv. Det är sant. Och det är tragiskt. Många gånger vill jag bara ta en kökskniv och skära bort allt det som jag hatar. Bort bort bort! Bort från mig och mitt liv!
Jag vill så gärna tro att min personlighet väger upp allt det fula hos mig men just nu hjälper inget. Jag önskar jag hade en passion i mitt inre som kunde ta bort allt det som jag inte vill vara. Jag trodde jag hade det, men det är som om benen blivit bortslagna efter att jag såg den där hemska, vidriga filmsnutten. Det handlar om 3-4 minuter på film, men snälla, jag såg ju ut så där hela dagen igår. Jag är en pinsam människa.
Hur kan någon vilja umgås med mig? Kärleken har tagit slut och allt har blivit ett ökenlandskap.
090827 - sorg och tårar
Föreläsningarna idag har handlat om vård i livets slutskede. Den palliativa vården som innebär symtomlindring.
Alla "hårdfakta" runt det här ämnet gick ju ganska bra att ha undervisning om. Men sen på em så skulle vi se en film om en sjuksköterska som jobbade på ett hospice där vården gick ut på just detta, symtomlindrande för döende personer.
Det kvittar hur mycket man stålsätter sig inför en sådan film, det kommer en punkt då man grinar ändå.
Vid ett tillfälle sitter ett barnbarn till en sjuk kvinna och berättar allt han kunde göra med farmor när hon varit frisk men som de nu aldrig mer kunde göra. Han berättade också att han varje dag skyndade sig till sin farmor på detta hospice för det kunde vara sista gången han träffade henne. Killen var så införstådd med vad som skulle hända och tog verkligen tillvara på livet, det som är just NU. Inte var han gammal heller, 12 kanske.
Jag fixar inte att se barn i utsatta situationer. Särskilt inte pojkar. Då gråter jag direkt. Och det tror jag är så för att jag har egna pojkar.
Det andra tillfället som gråten kom var när en kvinna stod på tröskeln till evigheten. Helt igenom filmen hade hon varit pigg och skojfrisk men hade nu plötsligt blivit sämre. Mycket sämre. Hon hade någon sorts dödsångest eller vad man ska kalla det. Hon skulle upp ur sängen, hon skulle sitta i en stol, hon ville lägga sig och sitta upp och så höll det på. Det var som att kroppen gjorde uppror mot det hemska som skedde med henne, cancern. Det var troligtvis hennes sista dag i livet för sedan visade de henne ligga i ett fint rum med tända ljus och blommor i handen.
Det var så fullkomligt sorgligt! Och jag hörde massor av tjejer i klassen som grät och snyftade och då kan man inte hålla emot. Går inte!
När pappa dog berättade mamma för mig att läkaren ringde och talade om vad som skett. Pappa hade tydligen blivit så där som kvinnan på filmen, orolig och rastlös. Ångestkänslor.
Detta hade jag i huvudet när jag såg filmen.
Hur pappa var de sista minuterna på vår jord den 24:e januari 2005.
Lilla lilla pappa, jag älskar dig ♥
Alla "hårdfakta" runt det här ämnet gick ju ganska bra att ha undervisning om. Men sen på em så skulle vi se en film om en sjuksköterska som jobbade på ett hospice där vården gick ut på just detta, symtomlindrande för döende personer.
Det kvittar hur mycket man stålsätter sig inför en sådan film, det kommer en punkt då man grinar ändå.
Vid ett tillfälle sitter ett barnbarn till en sjuk kvinna och berättar allt han kunde göra med farmor när hon varit frisk men som de nu aldrig mer kunde göra. Han berättade också att han varje dag skyndade sig till sin farmor på detta hospice för det kunde vara sista gången han träffade henne. Killen var så införstådd med vad som skulle hända och tog verkligen tillvara på livet, det som är just NU. Inte var han gammal heller, 12 kanske.
Jag fixar inte att se barn i utsatta situationer. Särskilt inte pojkar. Då gråter jag direkt. Och det tror jag är så för att jag har egna pojkar.
Det andra tillfället som gråten kom var när en kvinna stod på tröskeln till evigheten. Helt igenom filmen hade hon varit pigg och skojfrisk men hade nu plötsligt blivit sämre. Mycket sämre. Hon hade någon sorts dödsångest eller vad man ska kalla det. Hon skulle upp ur sängen, hon skulle sitta i en stol, hon ville lägga sig och sitta upp och så höll det på. Det var som att kroppen gjorde uppror mot det hemska som skedde med henne, cancern. Det var troligtvis hennes sista dag i livet för sedan visade de henne ligga i ett fint rum med tända ljus och blommor i handen.
Det var så fullkomligt sorgligt! Och jag hörde massor av tjejer i klassen som grät och snyftade och då kan man inte hålla emot. Går inte!
När pappa dog berättade mamma för mig att läkaren ringde och talade om vad som skett. Pappa hade tydligen blivit så där som kvinnan på filmen, orolig och rastlös. Ångestkänslor.
Detta hade jag i huvudet när jag såg filmen.
Hur pappa var de sista minuterna på vår jord den 24:e januari 2005.
Lilla lilla pappa, jag älskar dig ♥
24/7
Idag är det ett tveksamt väder tror jag bestämt. Ena stunden är det supersnyggt och skönt väder med varm och strålande sol, nästa stund är det molnigt....
Jag tänkte mig ut på en promenad med gossarna men vad sätter man på sig när det inte kan bestämma sig?? Jag kan ju knappast ta med en stor väska med ombyte för diverse väder och oväder. Vi är ju ändå tre sycken menar jag.
Ja ja, det får gå på nåt sätt :)
Nu är det nedräkning på allvar! Nästa fredag är jag i Göteborg och ska gå på konsert nr1!! U2!
Åh vad de är bra! Nu ska det bli digga av!!
Hihi, skoj :)
Nu får jag rappa på, ska på bröllop i em där min Daniel är vigselförrättare faktiskt.
Ha det bäst, nu blir det fest!
Detta är faktiskt jag och Daniel på vår bröllopsdag 31/12-02 ♥
Jag tänkte mig ut på en promenad med gossarna men vad sätter man på sig när det inte kan bestämma sig?? Jag kan ju knappast ta med en stor väska med ombyte för diverse väder och oväder. Vi är ju ändå tre sycken menar jag.
Ja ja, det får gå på nåt sätt :)
Nu är det nedräkning på allvar! Nästa fredag är jag i Göteborg och ska gå på konsert nr1!! U2!
Åh vad de är bra! Nu ska det bli digga av!!
Hihi, skoj :)
Nu får jag rappa på, ska på bröllop i em där min Daniel är vigselförrättare faktiskt.
Ha det bäst, nu blir det fest!
Detta är faktiskt jag och Daniel på vår bröllopsdag 31/12-02 ♥
