cecilias palace

Nu börjar det dra ihop sig till natta. Lillebror somnade för 20 minuter sen i min famn. Grabben är som en liten kamin, men visst är det mysigt. Snusandet och snosandet och smaskandet ♥ Det är så härligt med barn! De är mina pärlor och guldklimpar. Första gången man vilar sina ögon på de små liven undrar man hur man kan älska någon så mycket så det faktiskt gör ont i bröstet. Det är en lidelsefull kärlek och man inser att man är fast för livet, redo att ge sitt eget liv, när som helst, för deras bästa. Förut trodde jag att jag hade älskat och gett kärlek till det allra yttersta men när barnen kommer dyker en ny starkare kärlek upp, en beskyddande kärlek som endast en förälder kan bära. Det är så svårt att förklara. Jag förstod det inte själv innan jag fick barn. Kanske också att det känns så starkt eftersom jag burit dem inom mig i 9 månader. Man är ett, oskiljaktiga. Jag kan idag inte förstå hur vi kunde klara oss innan vi hade våra barn. De har gjort vår familj komplett och fullkomlig.
Självklart kan längtan efter ett barn bli så starkt så att dessa känslor stormar upp vid adoptioner också. Att äntligen få hålla, älska, vårda och beskydda den lilla människa man väntat på och längtat efter så lång tid. När tomrummet fylls av sprudlande liv.
Det är lika för biologisk som icke-biologisk förälder.

Några ord som sammanfattar det hela:

Bär mig som ett sigill vid ditt hjärta, som ett sigill vid din arm. Stark som döden är kärleken, lidelsen obeveklig som graven. Dess pilar är flammande eld, en ljungande låga.
Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken, floder kan inte svepa bort den. Om en man gav allt han ägde för kärleken, vem skulle ringakta honom? (Höga Visan 8:6-7)