cecilias palace

Halva dagen har jag gått runt och grinat för att det gör så ont i ryggen. Dessutom har min yngste son nån sorts radar när sånt här händer. Han vill jag ska bära honom hela tiden men jag orkar inte ens sätta mig på huk bredvid honom. Och då storgråter han. Gallskriker. Och jag gråter ännu mer. För smärtan i ryggen, för smärtan i hjärtat. För smärtan över att vara en otillräcklig mamma.
Vad gör man när själen blöder och hjärtat krampar?
Så helt plötsligt släpper smärtan i ryggen (oändlig lycka) och jag orkar med livet igen. Det är som att trycka på en knapp, min son slutar gråta och är tillfreds med tillvaron precis som vilken dag som helst.

Och vi är alla lyckliga.