suck..
Jag gillar inte söndagar. Det sitter i sen jag gick i grundskolan.
När jag var liten var jag mobbad i skolan. Varje söndag var hemsk. Ångesten grep tag i mig för att jag skulle upp igen dagen efter till detta inferno de andra ungarna byggt upp runt omkring mig.
Det sitter kvar kan jag säga. Känslan att döden suger livet ur mig. Jag får hård kraftig hjärtklappning och har stor lust att bara gråta gråta gråta...
Jag försöker verkligen hålla humöret uppe för mina barn men ibland är det så svårt att vara människa. Så svårt.
Vill inte föra över detta på dem.
Jag är rädd. Rädd att jag bär på något psykiskt som inte kommit fram än och som kommer som en bomb när jag minst anar det.
Ängslig är ordet. Något mal och gnager i mig och jag blir fruktansvärt ängslig.
Finns det hjälp eller ska jag verkligen ha det så här resten av livet?
När jag var liten var jag mobbad i skolan. Varje söndag var hemsk. Ångesten grep tag i mig för att jag skulle upp igen dagen efter till detta inferno de andra ungarna byggt upp runt omkring mig.
Det sitter kvar kan jag säga. Känslan att döden suger livet ur mig. Jag får hård kraftig hjärtklappning och har stor lust att bara gråta gråta gråta...
Jag försöker verkligen hålla humöret uppe för mina barn men ibland är det så svårt att vara människa. Så svårt.
Vill inte föra över detta på dem.
Jag är rädd. Rädd att jag bär på något psykiskt som inte kommit fram än och som kommer som en bomb när jag minst anar det.
Ängslig är ordet. Något mal och gnager i mig och jag blir fruktansvärt ängslig.
Finns det hjälp eller ska jag verkligen ha det så här resten av livet?
