cecilias palace

Förra veckan hade jag hög feber hela veckan. På min dag nr 7 med 39 i temp ringde jag vårdcentralen och fick komma dit på läkarbesök. De senaste dagarna hade jag dessutom börjat hosta så förskräckligt.
När jag sitter i väntrummet tillsammans med min syster och min yngste son så går en sjuksyrra förbi och tittar på mg när jag hostar. Hon glor väldigt länge och går nästan baklänges för att se mig riktigt länge. Åh va jobbigt tänker jag. Sedan går hon förbi igen, även denna gång sitter jag och hostar.
-Oj, hur länge har du tränat? säger den präktiga sjuksyrran.
-På vad? frågar jag och tankarna bara snurrar, vad menar hon?
-Ja på att hosta, svarar hon näsvist.
-Ehh... jag har hostat en vecka, får jag fram.
-Ha! Det är väl inget, du får allt öva mera om du ska låta sjuk, säger människan och svansar ut genom en dörr.
Jag tappar fattningen totalt och bara stirrar ut i tomma luften. Vad sa hon? Tankarna går runt och till slut börjar jag gråta. Vad är det här för ställe tänker jag!! Min syster blir så in i husknuten ursinnig så hon går efter den där sk utbildade sjuksköterskan och säger att hon vill ha ett snack med henne. Och tar henne efter noter också! Sjuksyrran kommer ut till mig och undrar hur det är fatt, hon hade ju tagit mig för en ung person med humor! Vilket jag tydligen inte hade då, menade hon det?!
Ja, sa jag, efter en vecka med hög feber är jag ganska humorlös.
Hon bad faktiskt om ursäkt, men hon hade ju bara skojat försäkrade hon mig flera gånger. Och hon trodde ju att jag var där med min son eftersom han satt med där. Ja vad säger man..

1) Tänk på tonläget när du skojar så det inte låter som du menar allvar...
2) Man kan ALDRIG veta vem som är patient i ett väntrum och därför ska man heller inte anta någonting!
3) Tracka inte ner på någons symptom, i detta fall hostan, det kan faktiskt vara allvarligt.
4) Min syster är min hjälte ♥

Fakta: Jag blev sjukskriven för jag hade uppenbarligen åkt på lunginflammation.... Undrar om jag måste öva mera på det???

Jag gillar inte söndagar. Det sitter i sen jag gick i grundskolan.
När jag var liten var jag mobbad i skolan. Varje söndag var hemsk. Ångesten grep tag i mig för att jag skulle upp igen dagen efter till detta inferno de andra ungarna byggt upp runt omkring mig.
Det sitter kvar kan jag säga. Känslan att döden suger livet ur mig. Jag får hård kraftig hjärtklappning och har stor lust att bara gråta gråta gråta...
Jag försöker verkligen hålla humöret uppe för mina barn men ibland är det så svårt att vara människa. Så svårt.
Vill inte föra över detta på dem.
Jag är rädd. Rädd att jag bär på något psykiskt som inte kommit fram än och som kommer som en bomb när jag minst anar det.
Ängslig är ordet. Något mal och gnager i mig och jag blir fruktansvärt ängslig.
Finns det hjälp eller ska jag verkligen ha det så här resten av livet?

Jag saknar en viss händelse i mitt liv. Inte bra egentligen... Men det är sanningen och jag vet inte hur jag ska komma förbi denna saknad och brinnande längtan. Jag vill igen. Men blir det värre då? Troligtvis. Men jag kommer inte ge mig förrän min önskan slår in. Det vet jag. Det känner jag. I hjärtat.
Vill, vill, vill. Igen. Och jag kommer antagligen vilja ännu mera sen. För det är så mitt hjärta ropar. Högt och länge tills det får ett rätt svar. Vilket järngrepp. Vilket tumult. Vilken glädje.
Det gillas, eller hur?

Vet inte vad det blev med mig nu på kvällningen...
Jag har haft så kul nu i några dagar. Jag menar riktigt ASKUL! Umgåtts med familj och goda vänner och bara skrattat och skämtat och varit i nuet, helt utan bekymmer eller betänkligheter.
Och nu bara PANG, mår uselt... Inte sjuk som i förkyld eller huvudvärk, utan inombords.. I själen, i hjärtat... Vad säger man? Lite ledsen sådär...
Tänker mycket, funderar på vad som kunnat varit, hur det blev som det blev, konsekvenser av det ena och det andra och vad som nu väntar.
Att vara ovetande om framtiden är att stå vid ett stup och ta steget rätt ut. Så känns det nu.
Jag är inte säker på något och ändå vet jag vad som bör göras. Jag vill inte men jag borde.
Men vad är det jag inte vill eller orkar? Vet inte... det är tomt. Blankt. Ett oskrivet blad. Men jag anar att jag varit där och skrivit något där förut, för länge sedan, men att det nu är bortsuddat. Raderat.
Det känns kusligt tyst och ensamt. Som att det skulle ha varit någon där men jag hittar ingen. Ingen som söker mig eller det liv jag lever.
Något, eller någon, har lagt beslag på min person. Klorna griper hårdare, men greppet känns ändå mjukt. Som att jag vill följa med in i det som lockar. Denna varma men ilskna närvaro. Farligt men frestande.
VAD kan få mig att uppleva dessa omtumlande och upprörande stormar inom mig?

Känns som en evighet sen jag var inne och skrev sist. Och det är det väl i bloggvärlden räknat.
Vad har hänt då? Jag gick färdigt den där praktiken jag var på, sen blev jag superdålig i mitt ben som krånglat. Krampen jag hade var ingen kramp. Man vet fortfarande inte vad det är så jag ska få remiss till röntgen. Så ja, jag har fortfarande ont. Jag har sovit vid köksbordet i 4 veckor nu och jag riktigt LÄNGTAR efter att få ligga ner igen. Jag har inte legat ner på 4 veckor... Ibland är allt bara så piss!! I övrigt pressar det på på universitetet med massor av plugg plugg plugg. Vi har redan haft 2 tentor och nu läser jag till den tredje som är den 2:a november tror jag. Eller jag vet inte vad det är för datum riktigt. En måndag iaf. Det är mycket att ta in och jag önskar att det vore gjort för jag är redigt trött alltså. Inte minst för att jag är ensam under helgen och kan inte plugga ordentligt med 2 små barn för att det ska jagas älg-as i skogarna. Va? Vilken prio, man blir så glad..

I villket fall så mår jag bättre i det stora hela. För en månad sedan mådde jag så fruktansvärt dåligt pga smärtor och allt som pockade på med uni.. Jag ville verkligen dö då och jag var så rädd för att vara ensam ifall jag skulle göra något dumt i ren desperation. Jag har aldrig i mitt liv känt mig så desperat... efter att få dö och komma bort. I samma veva kom jag in på akuten för mina smärtor och läkaren där gav mig morfintabletter. Det tror jag var en av mina räddningar. Jag blev så avtrubbad i skallen så jag brydde mig inte om särskilt mycket. Jag hade ont men jag var för disig i floret för att bry mig. Jag kunde börja skratta igen och känna livsglädjen. Nu har jag slutat med tabletterna så det är inget knarkande jag förespråkar.

Stå på och känn glädje i allt du älskar, en dag kan allt vara borta.

Om man frågar vilken favoritårstid jag har svarar jag hösten direkt. Det är så vackert med alla färger och luften är sval och fräsch.
Men.... för som alltid ska det finnas ett MEN.... Det är den värsta tiden i familjelivet. Varför? Jo, älgjakt...
En hel vecka som mannen är utom synhåll. Och allt som dessutom ska göras här hemma blir man totalt ensam om att göra. Plus att nu när jag pluggar så har jag inte ens själv tid med att fixa hemmet.
"det är väl inget" kanske ni säger. "en vecka går fort"
Ja visst gör den det, men eftersom han är jaktledare så försvinner han sen nästan varje helg fram till jul. Om det vill sig illa vill säga. Om, mot förmodan, de stackars älgarna blir skjutna snabbt så jagar man inte så länge. Ju snabbare kvoten blir fylld, desto snabbare är jakten över.
Förut har Daniel varit ordförande i jaktklubben också och då har han dessutom försvunnit på sådana möten också. Inte nu längre tack och lov!
Mitt psyke fixar inget mer, det är säkert. Sällan känner jag mig så hjälplös och otillräcklig som när jag vet att familjeplaneringen inte funkar pga ÄLGAR...
Innan vi fick barnen så kände jag inte så här. Livet svänger i olika kurvor och det är bara att hänga på i krökarna. Gör man inte det kör man av vägen helt enkelt.
Sedan så finns det andra faktorer i familjen som jag inte nämnt här i bloggen som så klart påverkar att jag känner så här varje år. Hade inte dessa faktorer funnits så hade jag säkerligen känt annorlunda och t om uppmuntrat makens aktiviteter i de Värmländska skogarna, oavsett hur många barn vi haft.
Men kanske han känner att han måste iväg för att slippa livet en stund. Att slippa tänka på de här faktorerna jag nämnde här förut. Jag vet inte. Jag hoppas han känner att han får nya krafter.
Jag känner bara en oändlig tomhet och ensamhet.

Jag vet inte om det här gör mig till en dålig fru eller vad. Någon tycker säkert att jag vill låsa in min man och inte låta honom ha några intressen, men det handlar inte alls om det!!!
De saker som påverkar familjelivet är allvarligare än vad ni tror och jag tänker inte skriva om det här. Kommer aldrig att göra.
Det här inlägget handlar inte om att klaga på min man. Det handlar om mig, att jag inte klarar av det psykiskt. Det blir ett mentalt tryck som är jobbigt helt enkelt och det bygger upp en stark frustration i mig. Och det sägs ju att det hjälper att få skriva ur sig.

Jag vet åtminstone minst en som förstår mig ♥



Sade "By Your Side"

Käkar lunch i detta nu. Jag ska hämta barnen på dagis kl två och hjälpa mamma köra hem köksstolar hon köpt på loppis. De är nästan nya stolarna, 75 spänn!! Ja man kan verkligen fynda på loppis :)
Annars har jag tagit mig en cykeltur idag, fast det kunde varit mer luft i bakdäcket kände jag... Funkar väl på asfalt, men jag har varit på grusväg också och andra mindre vägar. Gropigt i vilket fall.
Lyckades ta ETT kort när jag cyklade. Ska se om jag hinner ladda upp det sen.

Måste sticka!
Morsning korsning