värsta tiden
Om man frågar vilken favoritårstid jag har svarar jag hösten direkt. Det är så vackert med alla färger och luften är sval och fräsch.
Men.... för som alltid ska det finnas ett MEN.... Det är den värsta tiden i familjelivet. Varför? Jo, älgjakt...
En hel vecka som mannen är utom synhåll. Och allt som dessutom ska göras här hemma blir man totalt ensam om att göra. Plus att nu när jag pluggar så har jag inte ens själv tid med att fixa hemmet.
"det är väl inget" kanske ni säger. "en vecka går fort"
Ja visst gör den det, men eftersom han är jaktledare så försvinner han sen nästan varje helg fram till jul. Om det vill sig illa vill säga. Om, mot förmodan, de stackars älgarna blir skjutna snabbt så jagar man inte så länge. Ju snabbare kvoten blir fylld, desto snabbare är jakten över.
Förut har Daniel varit ordförande i jaktklubben också och då har han dessutom försvunnit på sådana möten också. Inte nu längre tack och lov!
Mitt psyke fixar inget mer, det är säkert. Sällan känner jag mig så hjälplös och otillräcklig som när jag vet att familjeplaneringen inte funkar pga ÄLGAR...
Innan vi fick barnen så kände jag inte så här. Livet svänger i olika kurvor och det är bara att hänga på i krökarna. Gör man inte det kör man av vägen helt enkelt.
Sedan så finns det andra faktorer i familjen som jag inte nämnt här i bloggen som så klart påverkar att jag känner så här varje år. Hade inte dessa faktorer funnits så hade jag säkerligen känt annorlunda och t om uppmuntrat makens aktiviteter i de Värmländska skogarna, oavsett hur många barn vi haft.
Men kanske han känner att han måste iväg för att slippa livet en stund. Att slippa tänka på de här faktorerna jag nämnde här förut. Jag vet inte. Jag hoppas han känner att han får nya krafter.
Jag känner bara en oändlig tomhet och ensamhet.
Jag vet inte om det här gör mig till en dålig fru eller vad. Någon tycker säkert att jag vill låsa in min man och inte låta honom ha några intressen, men det handlar inte alls om det!!!
De saker som påverkar familjelivet är allvarligare än vad ni tror och jag tänker inte skriva om det här. Kommer aldrig att göra.
Det här inlägget handlar inte om att klaga på min man. Det handlar om mig, att jag inte klarar av det psykiskt. Det blir ett mentalt tryck som är jobbigt helt enkelt och det bygger upp en stark frustration i mig. Och det sägs ju att det hjälper att få skriva ur sig.
Jag vet åtminstone minst en som förstår mig ♥
Sade "By Your Side"
Men.... för som alltid ska det finnas ett MEN.... Det är den värsta tiden i familjelivet. Varför? Jo, älgjakt...
En hel vecka som mannen är utom synhåll. Och allt som dessutom ska göras här hemma blir man totalt ensam om att göra. Plus att nu när jag pluggar så har jag inte ens själv tid med att fixa hemmet.
"det är väl inget" kanske ni säger. "en vecka går fort"
Ja visst gör den det, men eftersom han är jaktledare så försvinner han sen nästan varje helg fram till jul. Om det vill sig illa vill säga. Om, mot förmodan, de stackars älgarna blir skjutna snabbt så jagar man inte så länge. Ju snabbare kvoten blir fylld, desto snabbare är jakten över.
Förut har Daniel varit ordförande i jaktklubben också och då har han dessutom försvunnit på sådana möten också. Inte nu längre tack och lov!
Mitt psyke fixar inget mer, det är säkert. Sällan känner jag mig så hjälplös och otillräcklig som när jag vet att familjeplaneringen inte funkar pga ÄLGAR...
Innan vi fick barnen så kände jag inte så här. Livet svänger i olika kurvor och det är bara att hänga på i krökarna. Gör man inte det kör man av vägen helt enkelt.
Sedan så finns det andra faktorer i familjen som jag inte nämnt här i bloggen som så klart påverkar att jag känner så här varje år. Hade inte dessa faktorer funnits så hade jag säkerligen känt annorlunda och t om uppmuntrat makens aktiviteter i de Värmländska skogarna, oavsett hur många barn vi haft.
Men kanske han känner att han måste iväg för att slippa livet en stund. Att slippa tänka på de här faktorerna jag nämnde här förut. Jag vet inte. Jag hoppas han känner att han får nya krafter.
Jag känner bara en oändlig tomhet och ensamhet.
Jag vet inte om det här gör mig till en dålig fru eller vad. Någon tycker säkert att jag vill låsa in min man och inte låta honom ha några intressen, men det handlar inte alls om det!!!
De saker som påverkar familjelivet är allvarligare än vad ni tror och jag tänker inte skriva om det här. Kommer aldrig att göra.
Det här inlägget handlar inte om att klaga på min man. Det handlar om mig, att jag inte klarar av det psykiskt. Det blir ett mentalt tryck som är jobbigt helt enkelt och det bygger upp en stark frustration i mig. Och det sägs ju att det hjälper att få skriva ur sig.
Jag vet åtminstone minst en som förstår mig ♥
Sade "By Your Side"
Kommentarer
Trackback
