cecilias palace

Strax efter jul fick vi reda på att vi väntade barn nr 3. Önskad, älskad och efterlängtad sedan länge. Vi hade försökt sedan juni och ärligt så började jag tro att vi inte kunde få fler barn. Det gick så fort att bli gravid med både Gabriel och Elias så lite nervös blev jag när det inte gick lika lätt den här gången.
Veckor gick och illamåendet kom, brösten ömmade och jag t om började läcka bröstmjölk. Underbart att må illa för en så vacker gåva, ett barn ♥
Efter en tid hade jag småblödningar, eller rättare sagt rosa flytningar. Första gången stannade nästan hjärtat på mig. Åh vilken jobbig ångest att inte veta varför det blev så. Jag låg i sängen och grät jättemycket, det fanns ingen ände på det jag upplevde inombords. Jag tänkte ringa en av mina bästa vänner, Maria, men lät bli. Visste inte riktigt vad jag skulle säga till henne. Efter ca 10 minuter ringde telefonen. Det var Maria. Hon undrade hur jag mådde och jag bara grät och grät. Hon tröstade och till slut blev jag lugn.
Efter en vecka kom en ny rosa flytning, kanske lite mer blodig än första gången. Alla jag pratade med och det jag lyckats googla fram sa att det var vanligt med såna små blödningar. Jag förblev lugn.
På nästa barnmorskebesök berättade jag vad som hänt. Hon bekräftade det jag hört, det är vanligt med småblödningar. Hon gjorde en gynundersökning och sa att jag var lättblödande, så fort hon stötte till livmodertappen kom det blod. Hon sa åt mig att minska på ansträngande kroppsarbete och att inte ha sex en tid framöver. Men om det hände igen utan att jag gjort något ansträngande så skulle jag ringa gyn direkt för att komma på vaginalt ultraljud.
Ännu en vecka gick. En tisdag (i min 12:e graviditetsvecka) på mitt jobb, en ganska lugn morgon, så gick jag på toa och där var mera blod. Mer än förut. Nu knöt det sig i magen på mig. Jag höll minen några timmar men sen brast allt och jag bara grät. En kollega till mig hjälpte mig få fram numret till gyn. Jag fick tid för vaginalt ultraljud 2,5 timme senare.
Jag är tacksam över att jag hann göra undan det jag skulle på jobbet så jag slapp gå tillbaka efteråt.

När jag lade mig i gynstolen så bara visste jag. Jag visste. Allt jag tänkte var "hur ska jag kunna berätta för Daniel?" Det tog inte ens 10 sekunder för läkaren att konstatera missfallet. Inga hjärtslag.

Jag hade ett liv inom mig. Ett hjärta som slog. Men det var slut. Min älskling hade gett upp och lämnat oss alldeles för tidigt.

Imorgon är det 4 veckor sedan missfallet. Jag gråter lika mycket nu. Och det gör ont. Ont att sakna och älska någon så mycket.