Sorg
Vi lärde känna varandra för ca 14 år sedan. En gemensam vän presenterade oss och jag tyckte du var kul och intressant. Jag hade pojkvän för tillfället men ibland försökte du lägga in en stöt men det gick inte så bra, gjorde det? :)
Efter något år var jag singel och plötsligt hörde du av dig. Inte som vän, det hörde jag på din röst. Sen blev vi ett par. Det höll bara den sommaren. Det var 10 år sedan.. Men vi fortsatte vara vänner, vi var bättre på det, att vara vänner.
Sen fick jag ny kille, som jag t om gifte mig med. Och du fick tjej, en go vän till mig. Av respekt för våra båda respektive så hörde jag inte av mig lika som förut. Och inte du heller. Träffades vi ute på stan vi fyra kunde stämningen ibland vara spänd. Men sprang vi på varann bara du och jag, ja då var allt som förut. Som innan vi var tillsammans. Och det var skönt att veta att egentligen hade inget förändrats mellan oss. Vi hade bara gått vidare i våra liv och levde i nya situationer.
Förra året hade jag min slutpraktik på Karlstad centralsjukhus. Jag träffade dig nästan dagligen. Du var där för någon sorts träning i ca en vecka tror jag. Jag vet du hade ont och mycket besvär av reumatism. Kanske hade du problem med något mer? Jag minns du såg mer sammanbiten ut. Hade du ont? Men du var på strålande skämthumör som alltid.
En dag när jag kom ut efter ett arbetspass så tog du upp telefonen och visade kort på din vackra son som föddes dagen innan. Du var stolt och lycklig. Du berättade hur din sambo varit så stark och så duktig. Jag sa grattis och var verkligen glad för er skull. Du hade en egen liten familj!
Det var sista gången jag pratade med dig på "riktigt". Jag kunde se dig någon gång då och då och vi hälsade.
Förra veckan på tisdag fick jag reda på att du varit försvunnen i två dagar. Jag bara visste. Du skulle aldrig försvinna om det inte var riktigt riktigt allvarligt.
Tre timmar efter att polisen gått ut med ditt försvinnande hade man funnit dig. Du fanns inte mer och jag trodde hjärtat skulle gå sönder. Jag tänkte på din sambo, din son och dína två bonusdöttrar. Och jag grät. För din skull, för deras skull och för min skull.
Jag har fått veta att du inte ville leva längre. Din kropp sa ifrån och det blev för mycket för dig. Och jag kan förstå det N. Jag förstår för jag har själv stått i en sådan situation för några år sedan. Det försvarar inte vad du gjorde men det förklarar. Och för min egen del har det gjort att det blivit lättare för mig att acceptera din bortgång. Men visst gråter jag.
Igår natt drömde jag att du och jag åkte bil. Det var den röda volvon du hade för 10 år sedan. Du var koncentrerad på vägen, sa inget. Till slut orkade du inte köra mer så vi hämtade en vän till dig som fortsatte köra. Vi åkte över broar och blå vatten. Solen sken starkare och starkare.
Till slut var vi framme på en ö. Långa vita stränder, djupblått hav runt omkring. Och ett maffigt lyxhotell. Där stannade vi. Flera vänner dök upp och vi umgicks och hade den bästa av upplevelser. Dagen kom då vi skulle åka hem. Du tittade på oss alla och sa att du inte kunde följa med tillbaka. Du skulle stanna där, det var ditt hem. Det kändes så logiskt. Varför inte? Stället var mer än perfekt.
När jag vaknade rann tårarna på mig. För jag visste.
Vi hade tagit farväl...
Efter något år var jag singel och plötsligt hörde du av dig. Inte som vän, det hörde jag på din röst. Sen blev vi ett par. Det höll bara den sommaren. Det var 10 år sedan.. Men vi fortsatte vara vänner, vi var bättre på det, att vara vänner.
Sen fick jag ny kille, som jag t om gifte mig med. Och du fick tjej, en go vän till mig. Av respekt för våra båda respektive så hörde jag inte av mig lika som förut. Och inte du heller. Träffades vi ute på stan vi fyra kunde stämningen ibland vara spänd. Men sprang vi på varann bara du och jag, ja då var allt som förut. Som innan vi var tillsammans. Och det var skönt att veta att egentligen hade inget förändrats mellan oss. Vi hade bara gått vidare i våra liv och levde i nya situationer.
Förra året hade jag min slutpraktik på Karlstad centralsjukhus. Jag träffade dig nästan dagligen. Du var där för någon sorts träning i ca en vecka tror jag. Jag vet du hade ont och mycket besvär av reumatism. Kanske hade du problem med något mer? Jag minns du såg mer sammanbiten ut. Hade du ont? Men du var på strålande skämthumör som alltid.
En dag när jag kom ut efter ett arbetspass så tog du upp telefonen och visade kort på din vackra son som föddes dagen innan. Du var stolt och lycklig. Du berättade hur din sambo varit så stark och så duktig. Jag sa grattis och var verkligen glad för er skull. Du hade en egen liten familj!
Det var sista gången jag pratade med dig på "riktigt". Jag kunde se dig någon gång då och då och vi hälsade.
Förra veckan på tisdag fick jag reda på att du varit försvunnen i två dagar. Jag bara visste. Du skulle aldrig försvinna om det inte var riktigt riktigt allvarligt.
Tre timmar efter att polisen gått ut med ditt försvinnande hade man funnit dig. Du fanns inte mer och jag trodde hjärtat skulle gå sönder. Jag tänkte på din sambo, din son och dína två bonusdöttrar. Och jag grät. För din skull, för deras skull och för min skull.
Jag har fått veta att du inte ville leva längre. Din kropp sa ifrån och det blev för mycket för dig. Och jag kan förstå det N. Jag förstår för jag har själv stått i en sådan situation för några år sedan. Det försvarar inte vad du gjorde men det förklarar. Och för min egen del har det gjort att det blivit lättare för mig att acceptera din bortgång. Men visst gråter jag.
Igår natt drömde jag att du och jag åkte bil. Det var den röda volvon du hade för 10 år sedan. Du var koncentrerad på vägen, sa inget. Till slut orkade du inte köra mer så vi hämtade en vän till dig som fortsatte köra. Vi åkte över broar och blå vatten. Solen sken starkare och starkare.
Till slut var vi framme på en ö. Långa vita stränder, djupblått hav runt omkring. Och ett maffigt lyxhotell. Där stannade vi. Flera vänner dök upp och vi umgicks och hade den bästa av upplevelser. Dagen kom då vi skulle åka hem. Du tittade på oss alla och sa att du inte kunde följa med tillbaka. Du skulle stanna där, det var ditt hem. Det kändes så logiskt. Varför inte? Stället var mer än perfekt.
När jag vaknade rann tårarna på mig. För jag visste.
Vi hade tagit farväl...
"vår låt" sommaren 2002
Kommentarer
Trackback
