Dags igen :)
Så var det dags igen för ännu en vän att ta sjuksköterskeexamen!
Även hon ska få en namnskylt plus lite annat smått och gott :) Om man länkar till skyltmax.se får man namnskylten gratis och det är inte alls fy skam.
Det roliga är att man kan välja utseende alldeles själv inkl färg och teckensnitt.
När jag tog examen beställde jag mig en svart och en guld. Till Helen skaffade jag en svart, det är basic och passar allt. Tror nog att även denna dam ska få sig en svart. Det är lite avslöjande att fråga vilken färg hon skulle vilja ha på sin skylt.... ;)
Nej, nu ska julgardinerna få komma upp :)
C ya!
Sorg
Vi lärde känna varandra för ca 14 år sedan. En gemensam vän presenterade oss och jag tyckte du var kul och intressant. Jag hade pojkvän för tillfället men ibland försökte du lägga in en stöt men det gick inte så bra, gjorde det? :)
Efter något år var jag singel och plötsligt hörde du av dig. Inte som vän, det hörde jag på din röst. Sen blev vi ett par. Det höll bara den sommaren. Det var 10 år sedan.. Men vi fortsatte vara vänner, vi var bättre på det, att vara vänner.
Sen fick jag ny kille, som jag t om gifte mig med. Och du fick tjej, en go vän till mig. Av respekt för våra båda respektive så hörde jag inte av mig lika som förut. Och inte du heller. Träffades vi ute på stan vi fyra kunde stämningen ibland vara spänd. Men sprang vi på varann bara du och jag, ja då var allt som förut. Som innan vi var tillsammans. Och det var skönt att veta att egentligen hade inget förändrats mellan oss. Vi hade bara gått vidare i våra liv och levde i nya situationer.
Förra året hade jag min slutpraktik på Karlstad centralsjukhus. Jag träffade dig nästan dagligen. Du var där för någon sorts träning i ca en vecka tror jag. Jag vet du hade ont och mycket besvär av reumatism. Kanske hade du problem med något mer? Jag minns du såg mer sammanbiten ut. Hade du ont? Men du var på strålande skämthumör som alltid.
En dag när jag kom ut efter ett arbetspass så tog du upp telefonen och visade kort på din vackra son som föddes dagen innan. Du var stolt och lycklig. Du berättade hur din sambo varit så stark och så duktig. Jag sa grattis och var verkligen glad för er skull. Du hade en egen liten familj!
Det var sista gången jag pratade med dig på "riktigt". Jag kunde se dig någon gång då och då och vi hälsade.
Förra veckan på tisdag fick jag reda på att du varit försvunnen i två dagar. Jag bara visste. Du skulle aldrig försvinna om det inte var riktigt riktigt allvarligt.
Tre timmar efter att polisen gått ut med ditt försvinnande hade man funnit dig. Du fanns inte mer och jag trodde hjärtat skulle gå sönder. Jag tänkte på din sambo, din son och dína två bonusdöttrar. Och jag grät. För din skull, för deras skull och för min skull.
Jag har fått veta att du inte ville leva längre. Din kropp sa ifrån och det blev för mycket för dig. Och jag kan förstå det N. Jag förstår för jag har själv stått i en sådan situation för några år sedan. Det försvarar inte vad du gjorde men det förklarar. Och för min egen del har det gjort att det blivit lättare för mig att acceptera din bortgång. Men visst gråter jag.
Igår natt drömde jag att du och jag åkte bil. Det var den röda volvon du hade för 10 år sedan. Du var koncentrerad på vägen, sa inget. Till slut orkade du inte köra mer så vi hämtade en vän till dig som fortsatte köra. Vi åkte över broar och blå vatten. Solen sken starkare och starkare.
Till slut var vi framme på en ö. Långa vita stränder, djupblått hav runt omkring. Och ett maffigt lyxhotell. Där stannade vi. Flera vänner dök upp och vi umgicks och hade den bästa av upplevelser. Dagen kom då vi skulle åka hem. Du tittade på oss alla och sa att du inte kunde följa med tillbaka. Du skulle stanna där, det var ditt hem. Det kändes så logiskt. Varför inte? Stället var mer än perfekt.
När jag vaknade rann tårarna på mig. För jag visste.
Vi hade tagit farväl...
Efter något år var jag singel och plötsligt hörde du av dig. Inte som vän, det hörde jag på din röst. Sen blev vi ett par. Det höll bara den sommaren. Det var 10 år sedan.. Men vi fortsatte vara vänner, vi var bättre på det, att vara vänner.
Sen fick jag ny kille, som jag t om gifte mig med. Och du fick tjej, en go vän till mig. Av respekt för våra båda respektive så hörde jag inte av mig lika som förut. Och inte du heller. Träffades vi ute på stan vi fyra kunde stämningen ibland vara spänd. Men sprang vi på varann bara du och jag, ja då var allt som förut. Som innan vi var tillsammans. Och det var skönt att veta att egentligen hade inget förändrats mellan oss. Vi hade bara gått vidare i våra liv och levde i nya situationer.
Förra året hade jag min slutpraktik på Karlstad centralsjukhus. Jag träffade dig nästan dagligen. Du var där för någon sorts träning i ca en vecka tror jag. Jag vet du hade ont och mycket besvär av reumatism. Kanske hade du problem med något mer? Jag minns du såg mer sammanbiten ut. Hade du ont? Men du var på strålande skämthumör som alltid.
En dag när jag kom ut efter ett arbetspass så tog du upp telefonen och visade kort på din vackra son som föddes dagen innan. Du var stolt och lycklig. Du berättade hur din sambo varit så stark och så duktig. Jag sa grattis och var verkligen glad för er skull. Du hade en egen liten familj!
Det var sista gången jag pratade med dig på "riktigt". Jag kunde se dig någon gång då och då och vi hälsade.
Förra veckan på tisdag fick jag reda på att du varit försvunnen i två dagar. Jag bara visste. Du skulle aldrig försvinna om det inte var riktigt riktigt allvarligt.
Tre timmar efter att polisen gått ut med ditt försvinnande hade man funnit dig. Du fanns inte mer och jag trodde hjärtat skulle gå sönder. Jag tänkte på din sambo, din son och dína två bonusdöttrar. Och jag grät. För din skull, för deras skull och för min skull.
Jag har fått veta att du inte ville leva längre. Din kropp sa ifrån och det blev för mycket för dig. Och jag kan förstå det N. Jag förstår för jag har själv stått i en sådan situation för några år sedan. Det försvarar inte vad du gjorde men det förklarar. Och för min egen del har det gjort att det blivit lättare för mig att acceptera din bortgång. Men visst gråter jag.
Igår natt drömde jag att du och jag åkte bil. Det var den röda volvon du hade för 10 år sedan. Du var koncentrerad på vägen, sa inget. Till slut orkade du inte köra mer så vi hämtade en vän till dig som fortsatte köra. Vi åkte över broar och blå vatten. Solen sken starkare och starkare.
Till slut var vi framme på en ö. Långa vita stränder, djupblått hav runt omkring. Och ett maffigt lyxhotell. Där stannade vi. Flera vänner dök upp och vi umgicks och hade den bästa av upplevelser. Dagen kom då vi skulle åka hem. Du tittade på oss alla och sa att du inte kunde följa med tillbaka. Du skulle stanna där, det var ditt hem. Det kändes så logiskt. Varför inte? Stället var mer än perfekt.
När jag vaknade rann tårarna på mig. För jag visste.
Vi hade tagit farväl...
"vår låt" sommaren 2002
Lilla älskling
Sedan missfallet föll världen mer eller mindre ihop för mig. Ska det någonsin fungera igen? Ledsen, besviken och arg så försökte vi igen. Negativt test. Och så ännu en gång, negativt. Det går inte att beskriva det mörker man hamnar i när man börjar tro att det aldrig mer kommer ske. Men hoppet lever kvar... Så vi gav det hela ett försök till.
Fyra dagar innan bm tog jag ett graviditetstest. Och ser ett svagt streck... Jag blir så fruktansvärt glad så jag gråter och springer ut till Daniel som sitter och fixar något i bilen. Titta! Titta! Ser du?! Men jag vågade inte riktigt tro på det. Gjorde ett nytt test dagen efter och strecket var tydligare. Och sakta gick det upp för mig... Vi är med barn ♥
Det har varit en väldig balansgång mellan sprudlande glädje och oro. I midsommarveckan var vi på vul som bekräftade hjärtslagen på vad som såg ut som en cashewnöt där på skärmen. Hjärtat blinkade som en liten lampa och jag fick se livet inom mig. Läkaren konstaterade graviditetsvecka 7+5 (7 veckor och 5 dagar).
Nu har det gått 15 veckor och 3 dagar, andra trimestern. Senaste veckan har jag känt ett litet fladder om jag tex sitter på huk eller ligger i fosterställning, alltså när det blir trångt för lilla Ärtan. Då får jag mig en boxning eller en spark :)
Fyra dagar innan bm tog jag ett graviditetstest. Och ser ett svagt streck... Jag blir så fruktansvärt glad så jag gråter och springer ut till Daniel som sitter och fixar något i bilen. Titta! Titta! Ser du?! Men jag vågade inte riktigt tro på det. Gjorde ett nytt test dagen efter och strecket var tydligare. Och sakta gick det upp för mig... Vi är med barn ♥
Det har varit en väldig balansgång mellan sprudlande glädje och oro. I midsommarveckan var vi på vul som bekräftade hjärtslagen på vad som såg ut som en cashewnöt där på skärmen. Hjärtat blinkade som en liten lampa och jag fick se livet inom mig. Läkaren konstaterade graviditetsvecka 7+5 (7 veckor och 5 dagar).
Nu har det gått 15 veckor och 3 dagar, andra trimestern. Senaste veckan har jag känt ett litet fladder om jag tex sitter på huk eller ligger i fosterställning, alltså när det blir trångt för lilla Ärtan. Då får jag mig en boxning eller en spark :)
var är du nu?
Strax efter jul fick vi reda på att vi väntade barn nr 3. Önskad, älskad och efterlängtad sedan länge. Vi hade försökt sedan juni och ärligt så började jag tro att vi inte kunde få fler barn. Det gick så fort att bli gravid med både Gabriel och Elias så lite nervös blev jag när det inte gick lika lätt den här gången.
Veckor gick och illamåendet kom, brösten ömmade och jag t om började läcka bröstmjölk. Underbart att må illa för en så vacker gåva, ett barn ♥
Efter en tid hade jag småblödningar, eller rättare sagt rosa flytningar. Första gången stannade nästan hjärtat på mig. Åh vilken jobbig ångest att inte veta varför det blev så. Jag låg i sängen och grät jättemycket, det fanns ingen ände på det jag upplevde inombords. Jag tänkte ringa en av mina bästa vänner, Maria, men lät bli. Visste inte riktigt vad jag skulle säga till henne. Efter ca 10 minuter ringde telefonen. Det var Maria. Hon undrade hur jag mådde och jag bara grät och grät. Hon tröstade och till slut blev jag lugn.
Efter en vecka kom en ny rosa flytning, kanske lite mer blodig än första gången. Alla jag pratade med och det jag lyckats googla fram sa att det var vanligt med såna små blödningar. Jag förblev lugn.
På nästa barnmorskebesök berättade jag vad som hänt. Hon bekräftade det jag hört, det är vanligt med småblödningar. Hon gjorde en gynundersökning och sa att jag var lättblödande, så fort hon stötte till livmodertappen kom det blod. Hon sa åt mig att minska på ansträngande kroppsarbete och att inte ha sex en tid framöver. Men om det hände igen utan att jag gjort något ansträngande så skulle jag ringa gyn direkt för att komma på vaginalt ultraljud.
Ännu en vecka gick. En tisdag (i min 12:e graviditetsvecka) på mitt jobb, en ganska lugn morgon, så gick jag på toa och där var mera blod. Mer än förut. Nu knöt det sig i magen på mig. Jag höll minen några timmar men sen brast allt och jag bara grät. En kollega till mig hjälpte mig få fram numret till gyn. Jag fick tid för vaginalt ultraljud 2,5 timme senare.
Jag är tacksam över att jag hann göra undan det jag skulle på jobbet så jag slapp gå tillbaka efteråt.
När jag lade mig i gynstolen så bara visste jag. Jag visste. Allt jag tänkte var "hur ska jag kunna berätta för Daniel?" Det tog inte ens 10 sekunder för läkaren att konstatera missfallet. Inga hjärtslag.
Jag hade ett liv inom mig. Ett hjärta som slog. Men det var slut. Min älskling hade gett upp och lämnat oss alldeles för tidigt.
Imorgon är det 4 veckor sedan missfallet. Jag gråter lika mycket nu. Och det gör ont. Ont att sakna och älska någon så mycket.
Veckor gick och illamåendet kom, brösten ömmade och jag t om började läcka bröstmjölk. Underbart att må illa för en så vacker gåva, ett barn ♥
Efter en tid hade jag småblödningar, eller rättare sagt rosa flytningar. Första gången stannade nästan hjärtat på mig. Åh vilken jobbig ångest att inte veta varför det blev så. Jag låg i sängen och grät jättemycket, det fanns ingen ände på det jag upplevde inombords. Jag tänkte ringa en av mina bästa vänner, Maria, men lät bli. Visste inte riktigt vad jag skulle säga till henne. Efter ca 10 minuter ringde telefonen. Det var Maria. Hon undrade hur jag mådde och jag bara grät och grät. Hon tröstade och till slut blev jag lugn.
Efter en vecka kom en ny rosa flytning, kanske lite mer blodig än första gången. Alla jag pratade med och det jag lyckats googla fram sa att det var vanligt med såna små blödningar. Jag förblev lugn.
På nästa barnmorskebesök berättade jag vad som hänt. Hon bekräftade det jag hört, det är vanligt med småblödningar. Hon gjorde en gynundersökning och sa att jag var lättblödande, så fort hon stötte till livmodertappen kom det blod. Hon sa åt mig att minska på ansträngande kroppsarbete och att inte ha sex en tid framöver. Men om det hände igen utan att jag gjort något ansträngande så skulle jag ringa gyn direkt för att komma på vaginalt ultraljud.
Ännu en vecka gick. En tisdag (i min 12:e graviditetsvecka) på mitt jobb, en ganska lugn morgon, så gick jag på toa och där var mera blod. Mer än förut. Nu knöt det sig i magen på mig. Jag höll minen några timmar men sen brast allt och jag bara grät. En kollega till mig hjälpte mig få fram numret till gyn. Jag fick tid för vaginalt ultraljud 2,5 timme senare.
Jag är tacksam över att jag hann göra undan det jag skulle på jobbet så jag slapp gå tillbaka efteråt.
När jag lade mig i gynstolen så bara visste jag. Jag visste. Allt jag tänkte var "hur ska jag kunna berätta för Daniel?" Det tog inte ens 10 sekunder för läkaren att konstatera missfallet. Inga hjärtslag.
Jag hade ett liv inom mig. Ett hjärta som slog. Men det var slut. Min älskling hade gett upp och lämnat oss alldeles för tidigt.
Imorgon är det 4 veckor sedan missfallet. Jag gråter lika mycket nu. Och det gör ont. Ont att sakna och älska någon så mycket.
present :)
Imorgon tar min älskade systerdotter examen. Hon ska bli sjuksköterska hon också :)
Först idag kom jag på en ganska bra idé. Man kan designa en egen namnskylt vilket jag gjort nu till henne. Skyltarna designar man på skyltmax.se. Klicka på länken ovan eller klicka på adressen för att se dessa personliga skyltar, kanske göra en egen till ditt jobb?
Ja ja, jag vet att jag kom på detta liiiiite för sent eftersom hon är färdig imorgon, men allt gott kommer till den som väntar ;)
C ya ♥
Först idag kom jag på en ganska bra idé. Man kan designa en egen namnskylt vilket jag gjort nu till henne. Skyltarna designar man på skyltmax.se. Klicka på länken ovan eller klicka på adressen för att se dessa personliga skyltar, kanske göra en egen till ditt jobb?
Ja ja, jag vet att jag kom på detta liiiiite för sent eftersom hon är färdig imorgon, men allt gott kommer till den som väntar ;)
C ya ♥
Lycka <3
Lycka är att vara jag just nu ♥
sjuk med konstig personal
Förra veckan hade jag hög feber hela veckan. På min dag nr 7 med 39 i temp ringde jag vårdcentralen och fick komma dit på läkarbesök. De senaste dagarna hade jag dessutom börjat hosta så förskräckligt.
När jag sitter i väntrummet tillsammans med min syster och min yngste son så går en sjuksyrra förbi och tittar på mg när jag hostar. Hon glor väldigt länge och går nästan baklänges för att se mig riktigt länge. Åh va jobbigt tänker jag. Sedan går hon förbi igen, även denna gång sitter jag och hostar.
-Oj, hur länge har du tränat? säger den präktiga sjuksyrran.
-På vad? frågar jag och tankarna bara snurrar, vad menar hon?
-Ja på att hosta, svarar hon näsvist.
-Ehh... jag har hostat en vecka, får jag fram.
-Ha! Det är väl inget, du får allt öva mera om du ska låta sjuk, säger människan och svansar ut genom en dörr.
Jag tappar fattningen totalt och bara stirrar ut i tomma luften. Vad sa hon? Tankarna går runt och till slut börjar jag gråta. Vad är det här för ställe tänker jag!! Min syster blir så in i husknuten ursinnig så hon går efter den där sk utbildade sjuksköterskan och säger att hon vill ha ett snack med henne. Och tar henne efter noter också! Sjuksyrran kommer ut till mig och undrar hur det är fatt, hon hade ju tagit mig för en ung person med humor! Vilket jag tydligen inte hade då, menade hon det?!
Ja, sa jag, efter en vecka med hög feber är jag ganska humorlös.
Hon bad faktiskt om ursäkt, men hon hade ju bara skojat försäkrade hon mig flera gånger. Och hon trodde ju att jag var där med min son eftersom han satt med där. Ja vad säger man..
1) Tänk på tonläget när du skojar så det inte låter som du menar allvar...
2) Man kan ALDRIG veta vem som är patient i ett väntrum och därför ska man heller inte anta någonting!
3) Tracka inte ner på någons symptom, i detta fall hostan, det kan faktiskt vara allvarligt.
4) Min syster är min hjälte ♥
Fakta: Jag blev sjukskriven för jag hade uppenbarligen åkt på lunginflammation.... Undrar om jag måste öva mera på det???
När jag sitter i väntrummet tillsammans med min syster och min yngste son så går en sjuksyrra förbi och tittar på mg när jag hostar. Hon glor väldigt länge och går nästan baklänges för att se mig riktigt länge. Åh va jobbigt tänker jag. Sedan går hon förbi igen, även denna gång sitter jag och hostar.
-Oj, hur länge har du tränat? säger den präktiga sjuksyrran.
-På vad? frågar jag och tankarna bara snurrar, vad menar hon?
-Ja på att hosta, svarar hon näsvist.
-Ehh... jag har hostat en vecka, får jag fram.
-Ha! Det är väl inget, du får allt öva mera om du ska låta sjuk, säger människan och svansar ut genom en dörr.
Jag tappar fattningen totalt och bara stirrar ut i tomma luften. Vad sa hon? Tankarna går runt och till slut börjar jag gråta. Vad är det här för ställe tänker jag!! Min syster blir så in i husknuten ursinnig så hon går efter den där sk utbildade sjuksköterskan och säger att hon vill ha ett snack med henne. Och tar henne efter noter också! Sjuksyrran kommer ut till mig och undrar hur det är fatt, hon hade ju tagit mig för en ung person med humor! Vilket jag tydligen inte hade då, menade hon det?!
Ja, sa jag, efter en vecka med hög feber är jag ganska humorlös.
Hon bad faktiskt om ursäkt, men hon hade ju bara skojat försäkrade hon mig flera gånger. Och hon trodde ju att jag var där med min son eftersom han satt med där. Ja vad säger man..
1) Tänk på tonläget när du skojar så det inte låter som du menar allvar...
2) Man kan ALDRIG veta vem som är patient i ett väntrum och därför ska man heller inte anta någonting!
3) Tracka inte ner på någons symptom, i detta fall hostan, det kan faktiskt vara allvarligt.
4) Min syster är min hjälte ♥
Fakta: Jag blev sjukskriven för jag hade uppenbarligen åkt på lunginflammation.... Undrar om jag måste öva mera på det???
Ledig fredag
Idag är min sista lediga dag av tre. Jobbar helg denna veckan. Det går ju.
Är uppriktigt glad över mina arbetskamrater som förgyller mina arbetspass på alla diverse vis ;) Alla åldrar, inriktningar och livsfilosofier blandas samman i en supertrevlig blandning där vi går fram i vården.
Åh vad viktigt det är att fungera tillsammans, att vara ärliga och raka. Att se och även att höra sin kollega. Jo, vi lyckas med det tycker jag.
Ha en underbar helg i novemberkylan!
C ya
Är uppriktigt glad över mina arbetskamrater som förgyller mina arbetspass på alla diverse vis ;) Alla åldrar, inriktningar och livsfilosofier blandas samman i en supertrevlig blandning där vi går fram i vården.
Åh vad viktigt det är att fungera tillsammans, att vara ärliga och raka. Att se och även att höra sin kollega. Jo, vi lyckas med det tycker jag.
Ha en underbar helg i novemberkylan!
C ya
suck..
Jag gillar inte söndagar. Det sitter i sen jag gick i grundskolan.
När jag var liten var jag mobbad i skolan. Varje söndag var hemsk. Ångesten grep tag i mig för att jag skulle upp igen dagen efter till detta inferno de andra ungarna byggt upp runt omkring mig.
Det sitter kvar kan jag säga. Känslan att döden suger livet ur mig. Jag får hård kraftig hjärtklappning och har stor lust att bara gråta gråta gråta...
Jag försöker verkligen hålla humöret uppe för mina barn men ibland är det så svårt att vara människa. Så svårt.
Vill inte föra över detta på dem.
Jag är rädd. Rädd att jag bär på något psykiskt som inte kommit fram än och som kommer som en bomb när jag minst anar det.
Ängslig är ordet. Något mal och gnager i mig och jag blir fruktansvärt ängslig.
Finns det hjälp eller ska jag verkligen ha det så här resten av livet?
När jag var liten var jag mobbad i skolan. Varje söndag var hemsk. Ångesten grep tag i mig för att jag skulle upp igen dagen efter till detta inferno de andra ungarna byggt upp runt omkring mig.
Det sitter kvar kan jag säga. Känslan att döden suger livet ur mig. Jag får hård kraftig hjärtklappning och har stor lust att bara gråta gråta gråta...
Jag försöker verkligen hålla humöret uppe för mina barn men ibland är det så svårt att vara människa. Så svårt.
Vill inte föra över detta på dem.
Jag är rädd. Rädd att jag bär på något psykiskt som inte kommit fram än och som kommer som en bomb när jag minst anar det.
Ängslig är ordet. Något mal och gnager i mig och jag blir fruktansvärt ängslig.
Finns det hjälp eller ska jag verkligen ha det så här resten av livet?
den mentala delen av jobbet
Jag törs påstå att mitt yrkesval är intressant. Kanske inte patientkategorin, stroke, men det där lilla extra som inträffar mellan rutinerna.
Förra helgen hade jag en patient, ganska ung, som behövde skickas akut med helikopter till ett större sjukhus pga en hjärntumör. Det kändes stort att hjälpa någon på det sättet, samtidigt var det lite Cityakuten-känsla...
Anhöriga fanns vid patientens sida ända till helikoptern lyfte. Åh vad det var jobbigt att se. Barnen som grät, långa, varma, kärleksfulla kramar och blickar som önskade om ett snart återseende igen. Jag fick verkligen bita mig i läppen för att inte gråta. Men gissa om fördämningen släppte när jag kom hem. Åh vad jag grät, och länge...
Ibland önskar jag att jag kunde göra mer i vården, men det kan jag inte. Inte ens läkarna har svar och botemedel på allt. Nej det är svårt..
Det som verkligen gör att jag fixar jobbet är mina underbara arbetskamrater. Utan dem vore jag mycket svag.
En hälsning till en av dem som har en mycket speciell plats i mitt kollega-hjärta: MUUU ;)
Ses, vem vet, kanske imorgon
Förra helgen hade jag en patient, ganska ung, som behövde skickas akut med helikopter till ett större sjukhus pga en hjärntumör. Det kändes stort att hjälpa någon på det sättet, samtidigt var det lite Cityakuten-känsla...
Anhöriga fanns vid patientens sida ända till helikoptern lyfte. Åh vad det var jobbigt att se. Barnen som grät, långa, varma, kärleksfulla kramar och blickar som önskade om ett snart återseende igen. Jag fick verkligen bita mig i läppen för att inte gråta. Men gissa om fördämningen släppte när jag kom hem. Åh vad jag grät, och länge...
Ibland önskar jag att jag kunde göra mer i vården, men det kan jag inte. Inte ens läkarna har svar och botemedel på allt. Nej det är svårt..
Det som verkligen gör att jag fixar jobbet är mina underbara arbetskamrater. Utan dem vore jag mycket svag.
En hälsning till en av dem som har en mycket speciell plats i mitt kollega-hjärta: MUUU ;)
Ses, vem vet, kanske imorgon
SNAAAAAAAAAAAAART
Snart är jag färdig syrra! Den 10:e juni smäller det :D
Igår när jag åkte till min praktik så ringde min mobil.
Det var min blivande chef på mitt sommarvikariat.
"Vi har haft ett möte med avdelningscheferna och vi har kommit fram till att vi vill erbjuda dig fast anställning nu till hösten."
Öhhddädhähum...? Va....? Ja!
Jag kan inte fatta att jag fått den här chansen!! Kan inte begripa det alls!! Helt överlycklig är jag, det kan jag säga :D
Jag är eftertraktad! Jag är NÅGON! Jag är!! Jag, som kämpat, stridit, gråtit och skrattat och haft utbrott.... Jag har faktiskt åstadkommit något i mitt liv, för min person, för min familj, för vår framtid.
♥ En glädjens tår gör mitt öga sällskap i skymningen ♥
Igår när jag åkte till min praktik så ringde min mobil.
Det var min blivande chef på mitt sommarvikariat.
"Vi har haft ett möte med avdelningscheferna och vi har kommit fram till att vi vill erbjuda dig fast anställning nu till hösten."
Öhhddädhähum...? Va....? Ja!
Jag kan inte fatta att jag fått den här chansen!! Kan inte begripa det alls!! Helt överlycklig är jag, det kan jag säga :D
Jag är eftertraktad! Jag är NÅGON! Jag är!! Jag, som kämpat, stridit, gråtit och skrattat och haft utbrott.... Jag har faktiskt åstadkommit något i mitt liv, för min person, för min familj, för vår framtid.
♥ En glädjens tår gör mitt öga sällskap i skymningen ♥
stolliga jag
Ja vad har jag nu hittat på??
Beställde hem 7 (SJU!!) klänningar från Haléns och hoppas att iaf EN av dem passar till examen... Ja och så en till middagen lördagen innan examen.
Usch... Tog på faktura och returnerar DIREKT de jag inte vill ha. Inte står jag och betalar de där tusenlapparna cash och ligger ute med så mycket stålar på en gång....
Nej nu ska jag drömma om mitt drömhus, som faktiskt är till salu :D Men inte officiellt än så jag känner att första-tjing ligger hos mig. HAHAHAHA!!!!!
C ya'll!
Beställde hem 7 (SJU!!) klänningar från Haléns och hoppas att iaf EN av dem passar till examen... Ja och så en till middagen lördagen innan examen.
Usch... Tog på faktura och returnerar DIREKT de jag inte vill ha. Inte står jag och betalar de där tusenlapparna cash och ligger ute med så mycket stålar på en gång....
Nej nu ska jag drömma om mitt drömhus, som faktiskt är till salu :D Men inte officiellt än så jag känner att första-tjing ligger hos mig. HAHAHAHA!!!!!
C ya'll!
Nedräkning på största allvar
Så... För 2,5 vecka sedan gjorde jag, och alla andra ssk-studenter, den nationella tentan. Som inte går att plugga till enligt min mening. Så det gjorde jag inte. Och tänka sig, jag klarade den :D Fatta vad nära jag är att gå i mål!!
Idag gjorde jag min första dag på den sista praktiken, onkologen i Karlstad. Jag gillar :) Inte alls som det har varit förut tycker jag. Här kommer jag lära mig saker och här kommer jag göra nytta för patienterna. Perfa!
Examen inträffar den 10/6 och den 13/6 börjar jag jobba på sjukhuset i Torsby avd 3B, stroke och medicin.
Allting bara faller på plats och luften känns lättare nu i mina lungor. Som helium ;) Nej då :)
Visst kommer jag uppleva svackor, det gör väl alla oavsett, annars ljuger de kan jag säga.
Den 25 maj ska jag ha ett Bedside-test. Man läser in sig på okänd patient, bedömmer status, utför omvårdnadsdiagnoser och utvärderar. Man delar läkemedel, rondar och gör rondarbetet. Allt som allt tar det ca 3-4 timmar. Under tiden går en sjuksköterska bredvid och noterar allt man gör och sedan kommer domen: Godkänd eller inte :) Det är det sista nervositetsprovet innan jag kan pusta ut och kalla mig för legitimerad sjuksköterska.
Men det går bra. Varför skulle det inte göra det?
Jag vill trivas med mitt yrkesval och det verkar som att jag kan börja göra det.
saknar
Jag saknar en viss händelse i mitt liv. Inte bra egentligen... Men det är sanningen och jag vet inte hur jag ska komma förbi denna saknad och brinnande längtan. Jag vill igen. Men blir det värre då? Troligtvis. Men jag kommer inte ge mig förrän min önskan slår in. Det vet jag. Det känner jag. I hjärtat.
Vill, vill, vill. Igen. Och jag kommer antagligen vilja ännu mera sen. För det är så mitt hjärta ropar. Högt och länge tills det får ett rätt svar. Vilket järngrepp. Vilket tumult. Vilken glädje.
Det gillas, eller hur?
Vill, vill, vill. Igen. Och jag kommer antagligen vilja ännu mera sen. För det är så mitt hjärta ropar. Högt och länge tills det får ett rätt svar. Vilket järngrepp. Vilket tumult. Vilken glädje.
Det gillas, eller hur?
passion, musik och brinnande eld
Igår var jag på ett dubbeldop. Ett syskonpar som döptes. Underbara barn ♥
Jag hade fått äran att framföra en sång "Himlen måste sakna en ängel", och enligt mig själv gick det jättebra. Killen som spelade piano var helt suverän att samarbeta med så det var ingen som helst konst att fixa till det snyggt.
På kvällen hade den killen och några av hans vänner en Earth Hour konsert i svenska kyrkan. Bara stearinljus och helt underbar sång och musik. Toner från hjärtan med brinnande längtan efter något mer. Ja det var magiskt och det hade kunnat fått fortsätta i evinnerlighet. En perfekt harmoni med piano, gitarr, stämsång, solosång, folkvisor, pop och rock. With or without you fick avsluta och det är ju bara klockrent! Man allt gott har ett slut och så även den kvällen..
När jag kom hem kollade jag på dopfilmen och allt är verkligen jättebra, utom.... Jag. Sångmässigt inget fel. Men jag kan börja grina när jag ser mig själv. Det går inte beskriva det hemska, svarta som väller upp inom mig när jag ser hur jag ser ut. Jag skäms verkligen från mitt innersta väsen och kan inte förstå hur jag kan vara så dum som tror att jag kan för det första hitta kläder som sitter snyggt och som för det andra hitta käder som inte får mig att se ut som en padda. Jag har så fruktansvärt dåligt självförtroende vad gäller mitt utseende och det där framträdandet gjorde det inte bättre. Jag hatar verkligen mig själv. Det är sant. Och det är tragiskt. Många gånger vill jag bara ta en kökskniv och skära bort allt det som jag hatar. Bort bort bort! Bort från mig och mitt liv!
Jag vill så gärna tro att min personlighet väger upp allt det fula hos mig men just nu hjälper inget. Jag önskar jag hade en passion i mitt inre som kunde ta bort allt det som jag inte vill vara. Jag trodde jag hade det, men det är som om benen blivit bortslagna efter att jag såg den där hemska, vidriga filmsnutten. Det handlar om 3-4 minuter på film, men snälla, jag såg ju ut så där hela dagen igår. Jag är en pinsam människa.
Hur kan någon vilja umgås med mig? Kärleken har tagit slut och allt har blivit ett ökenlandskap.
Jag hade fått äran att framföra en sång "Himlen måste sakna en ängel", och enligt mig själv gick det jättebra. Killen som spelade piano var helt suverän att samarbeta med så det var ingen som helst konst att fixa till det snyggt.
På kvällen hade den killen och några av hans vänner en Earth Hour konsert i svenska kyrkan. Bara stearinljus och helt underbar sång och musik. Toner från hjärtan med brinnande längtan efter något mer. Ja det var magiskt och det hade kunnat fått fortsätta i evinnerlighet. En perfekt harmoni med piano, gitarr, stämsång, solosång, folkvisor, pop och rock. With or without you fick avsluta och det är ju bara klockrent! Man allt gott har ett slut och så även den kvällen..
När jag kom hem kollade jag på dopfilmen och allt är verkligen jättebra, utom.... Jag. Sångmässigt inget fel. Men jag kan börja grina när jag ser mig själv. Det går inte beskriva det hemska, svarta som väller upp inom mig när jag ser hur jag ser ut. Jag skäms verkligen från mitt innersta väsen och kan inte förstå hur jag kan vara så dum som tror att jag kan för det första hitta kläder som sitter snyggt och som för det andra hitta käder som inte får mig att se ut som en padda. Jag har så fruktansvärt dåligt självförtroende vad gäller mitt utseende och det där framträdandet gjorde det inte bättre. Jag hatar verkligen mig själv. Det är sant. Och det är tragiskt. Många gånger vill jag bara ta en kökskniv och skära bort allt det som jag hatar. Bort bort bort! Bort från mig och mitt liv!
Jag vill så gärna tro att min personlighet väger upp allt det fula hos mig men just nu hjälper inget. Jag önskar jag hade en passion i mitt inre som kunde ta bort allt det som jag inte vill vara. Jag trodde jag hade det, men det är som om benen blivit bortslagna efter att jag såg den där hemska, vidriga filmsnutten. Det handlar om 3-4 minuter på film, men snälla, jag såg ju ut så där hela dagen igår. Jag är en pinsam människa.
Hur kan någon vilja umgås med mig? Kärleken har tagit slut och allt har blivit ett ökenlandskap.
